Dagen innan. Jag går på promenad på kvällen. Svalkar vinden? Värmer solen? Ser du något bakom molnen? Känner du lyckan genom sorgen? Ja. Ja. Ja. Nej. I lurarna om och om igen. Jag har inget mer än mina tankar. Det är sant. Dom känner jag, men jag känner ingen lycka genom molnen. Det finns visst en annan sida, antar att det här ett försök att hitta den. Jag känner längtan, men antar att det är en illusion. Hunden hoppar och rusar över gröna gräsmattor. Jag kastar en pinne så långt jag kan. Är berusad och vill alltid vara det. Den där stora jävla sorgen som byggt bo i mitt hjärta kommer aldrig flytta. Jag ger upp nu. Kan inte låtsas längre. Alla kanske inte skapades för att passa, jag gjorde det inte.